5. Berätta om vem du var för ett år sedan.
För ett år sedan hade vi rätt nyss flyttat ner till Texas från Boston, en flytt jag trodde skulle bli mycket lättare för mig än vad den visade sig skulle vara. Jag hade svårt att känna mig hemma här, allt var bara så annorlunda än vad jag var van vid. Här i Texas är man tvungen att ta bilen överallt, till och med om man vill gå på promenad (annat än runt, runt på en parkeringsplats) så måste man ta bilen till ett ställe där man kan ta en promenad. Det kanske låter som en småsak, men jag tycker generellt sett att det jobbigaste med att på andra sidan jordklotet är alla vardagssaker som man tar för givet i Sverige som inte finns här. Till exempel svensk mat, att kunna promenera när man vill, att kunna ta sig någonstans utan bil, att spontant ringa/sms:a syrran (eller någon annan) om något helt oviktigt, att veta att de flesta människor som befinner sig i samma rum som en faktiskt har samma grundvärderingar osv. Jag tror att frustrationen och saknaden över det blev ännu starkare för min del efter flytten till Texas, inte för att jag inte insett skillnaderna mellan USA och Sverige förut, men för att det började gå upp för mig att det faktiskt är en stor chans att jag blir kvar här resten av livet. Innan jag träffade Michael så kändes inte alla de där skillnaderna så jobbiga eftersom jag hade i bakhuvudet att om jag tröttnar på livet här i USA så kan jag ju alltid bara flytta hem till Sverige igen. Till och med så hade jag ju faktiskt varit tvungen att flytta hem vare sig jag ville det eller inte efter min examen, eftersom mitt studentvisum då skulle gå ut. Efter att Michael och jag träffades och insåg att vi båda ville vara tillsammans resten av livet, så var det inte så "bara" att flytta hem om jag blev trött på att allt vad USA heter. Så, för ett år sedan hade detta börjat på upp för mig efter det att vi förlovade oss, och jag fick nog lite smått panik. Inte för att jag för en sekund tänkte att vi hade tagit ett felaktigt beslut, att vi ska gifta oss är det bästa som hänt mig, utan för att jag var rädd för att spendera resten av livet på en plats där jag alltid skulle känna mig "udda", inte alls känna mig hemma och inte ha någonting alls gemensamt med resten av alla runtomkring mig. Det var en jobbig period och jag var rätt nere (även fast Michael gjorde ALLT han kunde för att jag skulle trivas bättre), men just då insåg jag inte riktigt varför, utan det är något som fallit på plats lite efteråt. Jag har nog inte kommit över de känslorna helt än, men det känns inte riktigt lika jobbigt nu. Jag tror att det blir bättre ju fler minnen och upplevelser jag samlar på mig här, men det kommer garanterat ta tid, säkert rätt så lång tid tills jag känner mig hemma här och kan kalla mig själv a Texan. Så ja, för ett år sedan var jag deppig och förvirrad, men samtidigt väldigt lycklig över att jag hittat min framtida man och han faktiskt hade friat!
För ett år sedan hade vi rätt nyss flyttat ner till Texas från Boston, en flytt jag trodde skulle bli mycket lättare för mig än vad den visade sig skulle vara. Jag hade svårt att känna mig hemma här, allt var bara så annorlunda än vad jag var van vid. Här i Texas är man tvungen att ta bilen överallt, till och med om man vill gå på promenad (annat än runt, runt på en parkeringsplats) så måste man ta bilen till ett ställe där man kan ta en promenad. Det kanske låter som en småsak, men jag tycker generellt sett att det jobbigaste med att på andra sidan jordklotet är alla vardagssaker som man tar för givet i Sverige som inte finns här. Till exempel svensk mat, att kunna promenera när man vill, att kunna ta sig någonstans utan bil, att spontant ringa/sms:a syrran (eller någon annan) om något helt oviktigt, att veta att de flesta människor som befinner sig i samma rum som en faktiskt har samma grundvärderingar osv. Jag tror att frustrationen och saknaden över det blev ännu starkare för min del efter flytten till Texas, inte för att jag inte insett skillnaderna mellan USA och Sverige förut, men för att det började gå upp för mig att det faktiskt är en stor chans att jag blir kvar här resten av livet. Innan jag träffade Michael så kändes inte alla de där skillnaderna så jobbiga eftersom jag hade i bakhuvudet att om jag tröttnar på livet här i USA så kan jag ju alltid bara flytta hem till Sverige igen. Till och med så hade jag ju faktiskt varit tvungen att flytta hem vare sig jag ville det eller inte efter min examen, eftersom mitt studentvisum då skulle gå ut. Efter att Michael och jag träffades och insåg att vi båda ville vara tillsammans resten av livet, så var det inte så "bara" att flytta hem om jag blev trött på att allt vad USA heter. Så, för ett år sedan hade detta börjat på upp för mig efter det att vi förlovade oss, och jag fick nog lite smått panik. Inte för att jag för en sekund tänkte att vi hade tagit ett felaktigt beslut, att vi ska gifta oss är det bästa som hänt mig, utan för att jag var rädd för att spendera resten av livet på en plats där jag alltid skulle känna mig "udda", inte alls känna mig hemma och inte ha någonting alls gemensamt med resten av alla runtomkring mig. Det var en jobbig period och jag var rätt nere (även fast Michael gjorde ALLT han kunde för att jag skulle trivas bättre), men just då insåg jag inte riktigt varför, utan det är något som fallit på plats lite efteråt. Jag har nog inte kommit över de känslorna helt än, men det känns inte riktigt lika jobbigt nu. Jag tror att det blir bättre ju fler minnen och upplevelser jag samlar på mig här, men det kommer garanterat ta tid, säkert rätt så lång tid tills jag känner mig hemma här och kan kalla mig själv a Texan. Så ja, för ett år sedan var jag deppig och förvirrad, men samtidigt väldigt lycklig över att jag hittat min framtida man och han faktiskt hade friat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar