Ugh/Minor Breakdown

Igår var en sån där dag när jag fick en släng av ensamhet över mig. Ska försöka förklara på bästa sätt vad jag menar. Det är liksom en känsla av att inte ha något gemensamt alls med folk/bekanta man stöter på här. Att alla är så otroligt olika en själv och har så olika syn på saker på hur saker och ting ska göras och ska vara, att jag liksom inte orkar lägga ner energi på att lära känna någon. Vad skulle vi i såna fall prata om eller göra liksom? Don't get me wrong, jag gillar att ha kompisar som är annorlunda än vad jag är - annars blir det ju jättetråkigt, men när det är så extrema skillnader så är det liksom en annan sak...

Jag försöker verkligen att vara positiv, vill inte gnälla när jag vet att det finns så många andra som har "riktiga" problem, inte såna här töntiga småproblem. Dessutom har jag den bästa mannen någonsin och har ju faktiskt självmant valt att bo här, men igår brast det lite. Jag försöker förklara för Michael, men han förstår inte riktigt varför det är någon big deal, vi flyttade ju inte hit för att skaffa en massa vänner utan för att börja vårt liv tillsammans. Och jag förstår varför han inte fattar, jag hade nog inte heller gjort det tills jag upplevt det själv. Jag håller med om att vi inte flyttade hit för att skaffa vänner, jag har en massa fina vänner och familj hemma i Sverige och i andra delar av landet och "behöver" inga fler, det jag saknar är nog mer att känna att jag hör till på något sätt, att vara del i ett community som man delar något gemensamt med. Är det någon av er svenskar som bor i USA som har känt eller känner samma sak ibland? Några idéer eller tips på hur jag kan förbättra situationen? Det finns ett SWEA i Houston som jag tänkt länge på att gå med i, kanske det hjälper litegrann. Usch, blev ett rätt negativt inlägg men jag behövde skriva av mig lite. Hoppas ni haft en trevlig helg allihop!

Oopsie Daisy del 2

Som ni kunde lasa i inlagget nedan blev det ett litet missforstand nar jag fick ett sms av min svarmor haromdan. Inte nog med det, jag visade sms:en for Michael senare pa kvallen for att vi bada tyckte att situationen var lite komisk. I fortsattningen av sms-konversationen hade jag dock kallat svarmor for Ms. Jackie, vilket var misstag nummer tva! Tydligen var det disrespectful nu nar jag och Michael ar gifta, jag "borde" alltsa ha kallat henne for mom/mama etc. for att visa pa att vi ar i samma familj nu. Jahapp, det var ju trevligt att jag visste det, jakla kulturkrockar. Jag har hort tidiagre att folk kallar sina svarforaldrar for mom/dad, men visste liksom inte att det var otrevligt att inte gora det. Aja, nu vet jag det tills nasta gang...

Ps. Michael tyckte att det var jatteeeekonstigt att vi inte har samma tradition i Sverige, hehe.

Om att dejta en amerikan

Jag kollade precis klart pa ett avsnitt av TV3's nya serie "Karlek over Atlanten", en svensk reality show dar tre amerikanska killar med svenska rotter forsoker hitta karleken i svenska tjejer (tank typ the bachelor med amerikansk kille och svensk tjej). En av de forsta sakerna som slog mig var att herregud vad smala alla svenska tjejer ar!! Jag antar att jag varit har i USA for lange och nastan glomt bort (fortrangt?) smalhetsen dar hemma, haha (detta ar dock ett helt annat inlagg i sig, sa vi skippar det samtalsamnet sa lange). I alla fall, de flesta tjejer som deltog pratade om hur de vill dejta en amerikan och ga pa "typiska amerikanska dejter". Ni vet, nar killen haller upp dorren, tar ut en till en fin restaurang och ar sadar allmant gentlemannaaktig som ar valdigt sallsynt hos svenska killar. Well, jag forstar vad de menar, vem vill inte bli uppassad, kanna sig speciell och ga pa romantisk dejt? MEN, ladies, this will come at a price, sa innan ni bestammer er for att dejta en amerikan, keep the following in mind:

-- Anledningen till att de amerikanska killarna agerar mer som gentlemen (jamfort med svenska killar) ar for att könsskillnaden här är så pass mer påtaglig. Visst, mannen förväntas hålla upp dörrar, dra ut stolar, betala för dejter, köpa en svindyr förlovningsring etc, men det finns såklart en flip side till detta. Kvinnan i förhållandet förväntas att ensam sköta städning, matlagning, tvätt, disk och det mesta som hör hemmet till, vilket jag tror manga inte tanker pa nar de sager att de "vill ha en amerikansk gentleman", haha.

-- Mannen är så kallad head of the household och är därmed huvudansvarig för att försörja och beskydda sin familj. Exempel: vår gemensamma deklaration (och darmed inkomst) blev automatiskt skriven under Michaels namn pa grund av den simpla anledningen att "he is the husband", som hon på företaget som hjälpte oss deklarera förklarade. Och juste, som head of the household ar mannen också den som har the last word om ett viktigt familjebeslut ska tas (nu vet jag inte hur manga som lever efter detta till 100%, men det verkar inte helt frammande for de flesta).

-- Synen på barnuppfostran. Detta har kanske inte nagon direkt anslutning till gentlemanna-amnet, men ar anda en viktig punkt nar det kommer till ett forhallande. Har i USA verkar det bland annat vara normen och helt accepterat att anvanda smisk som uppfostringsmetod. Nagot som jag som svensk var totalt chokerad over nar jag forst insag det, jag menar, hur lange har det inte varit forbjudet i Sverige? I ren allmanhet ar det aven storre skillnad mellan barn och foralder har, till exempel ska man som barn ha respekt for sina foraldrar och vad de an bestammer sa ar det det som galler. Har down south ar det ocksa vanligt att man kallar sina foräldrar for "ma'am" och "sir" just for att visa respekt. Det finns liksom mindre rum for barn att forhanda och den "kompisrelationen"som barn och foraldrar vanligtvis har i Sverige ser man inte rikitigt har.

Meningen med detta inlagg ar verkligen inte att lata negativ eller att forsoka avskracka nagon, utan mer att beskriva hur svart det kan vara att dejta nagon fran ett annat land och kultur. Nu har jag generaliserat ratt mycket i mina beskrivningar i det har inlagget, sjalvklart ar inte alla amerikaner (eller svenskar heller for den delen) likadana, men det kanns anda som en ganska rattvis beskrivning av hur de flesta ser pa saker och ting har. Jag alskar min amerikan och skulle aldrig nagonsin kunna se mig med nagon annan man an honom, men visst har vi haft var del av missforstand och meningsskiljaktigheter, just pa grund av hur olika bakgrund vi har, vilket kan bli jobbigt ibland. Speciellt nar man kanner att man maste forklara och forsvara sina asikter nar ens partner tittar pa en som om man vore knapp och aldrig har hort nagot sa "idiotiskt" tidigare :P Vet inte hur manga ganger jag kommit pa mig sjalv att saga: "I'm not crazy, this is how everybody does it in Sweden. I prooooomise!!" Det har val funkat sadar hittills, hehe. Vet inte ritkigt hur jag ska avsluta det har superlanga inlagget med annat an att saga att trots att jag bott i USA i nastan tre ar innan jag och Michael blev tillsammans hade jag inte alls insett hur olika Sverige och USA faktiskt ar forran vi traffades. Lite intressant faktiskt!

Vattenproblem...

Vi har slut pa dricksvatten har hemma. Som svensk ar man ju van vid att alltid kunna dricka kranvattnet, men sa ar det inte alltid har i USA. Pa de stallen jag bodde pa i Boston smakade kranvattnet helt okej och jag drack det utan problem, men dar vi bor nu smakar det desto varre. Tank typ ljummet poolvatten (inte blir kranvattnet kallt heller), sa av den anledningen koper vi alltid vatten. Nu har dock sista dunken tagit slut och jag orkar inte aka till affaren, sa jag far halla till godo med det vi har. Som tur ar har vi en inbyggd ismaskin i frysen som gor isbitar, sa det hjalper mot att det ar sa ljummet, men tyvarr smakar isen annu varre an vattnet nar den smalt. Dock har jag kommit pa den perfekta tekniken for att sta ut med dricka kranvattnet. Redo? Jag haller upp ett glas vatten med isbitar i, vantar i ungefar en minut (lange nog for att vattnet ska bli kallt men utan att isen smalter), sen sveper jag vattnet fort fort utan att andas med nasan sa att jag inte behover kanna smaken. Uhm.. dags att aka och handla kanske...

Yummy tap water...

Nu ska jag satta mig och researcha lite om foretaget jag ska intervjua for imorn, min forsta last round interview. Jag ska vara pa deras kontor fran 10:00-1:30, jag tror det blir minst tva intervjuer med olika managers/partners, tour av kontoret och lunch. Det jag ar mest nervos over just nu ar att fastna i den hemska Houstontrafiken och bli sen, alternativt kora vilse och darfor komma forsent. Sen har jag aven fatt instruktioner av foretaget att valet park pa hotellet next door (vilket de iofs betalar for), men jag har aldrig valet parked forut, hur gor man liksom?? Haha. Det loser sig nog. Wish me luck!

Amerikansk artighet

Idag under middan med accountingfirman kom vi in pa amnet hur man tilltalar sina svarforaldrar (det var ingen formal dinner utan valdigt avslappnad stamning). Har i USA, och speciellt i Texas, forvantas man ju vara artig pa ett helt annat satt an hemma i Sverige. Till exempel kallar man folk som man inte kanner for ma'am och sir, och har nagon en PhD-utbildning kallar man honom eller henne for Dr. + efternamn (typ Dr. Johnson). De har artighetsfraserna forekommer aven i hemmet, till exempel kallar Michael sin mamma ma'am och sin styvpappa sir ibland. Nar jag bodde i Boston kandes detta fenomen inte lika vanligt som har down south, men jag kan ha fel.

I alla fall, under middagen kom alltsa fragan upp: Hur tilltalar du dina svarforaldrar? Aven fast vi som diskuterade var forlovade/gifta/hade varit tillsammans lange sa holl vi alla med om att det kandes stelt och respektlost att kalla svarforaldrarna vid fornamn och det vanligaste var att anvanda Mr and Mrs + efternamn och att saga ma'am och sir. Eftersom Michaels mamma inte ar gift sa kan jag inte anvanda Mrs. (duh), men kallar henne Ms. Jackie och forsoker saga ma'am sa ofta som jag kommer ihag. En annan sak som ar ratt vanlig har ar att kalla sina svarforaldrar for "mom" and "dad" vilket Michael kallar mina foraldrar ibland, jag provade att kalla svarmor for "mama" en gang, men det kandes alldeles for stelt sa jag slutade, haha. I Sverige ar det ju mycket lattare, man behover aldrig tanka pa hur man ska tilltala nagon, fornamn funkar alltid!

Sa, till dagens fraga: Hur tilltalar ni era amerikanska svarisar??

Desperation + Jackpott

Veckan har verkligen swishat forbi i 180 kanns det som. Jag kanner att bristen pa egentid borjar satta sina spar da jag verkligen inte har nagon tid over for mig sjalv mellan skolan, jobbet, valpen, fixa med immigrationspappersarbetet etc. Jag ar en san person som "laddar batterierna" genom att vara helt sjalv och typ bara vara, kolla pa TV, hanga framfor datorn, lasa en bok, ga och shoppa osv i min ensamhet. Kan lata konstigt kanske, but that's me. Nu har det inte varit nagon tid over till det pa sakert en manad och jag borjar nastan bli lite smatt desperat. En sak som vi kommit fram till efter att ha skaffat Rhino ar att vi INTE ska ha barn an pa ett tag i alla fall...Herregud vilken tid och vilket jobb det kravs att ta hand om nagon som ar totalt beroende av en! I know, I know, det ar inte direkt breaking news, men vi har insett det pa ett helt annat satt efter denna valpupplevelsen.

Angande green card processen sa har jag antligen fatt lakarundersokningen/vaccinerna godkand. Det tog bara tva veckor och lite borttappade blodprov och felskrivna datum... Igar var vi ocksa och filed vara income taxes and let me tell you... En normal heltidsinkomst (hans) + en sucky deltidsinkomst (min) + tuition expenses + married filing jointly = en skatteaterbaring pa all skatt vi bada betalat under hela aret. Jackpott, eller vad!!!?? Aven om man kanske kan ifragasatta systemet (sjukt att ingen av oss behover betala skatt pa ett helt ar, valdigt mycket i detta land skulle kunna forbattras om folk bara betalade lite mer skatt etc etc) sa tanker jag vara sjalvisk och inte gora det den har gangen! Jag ar fattig student och tanker njuta av varenda dollar som kommer tillbaka in pa kontot. Pengarna kommer inte forran i mitten av mars, men jag har redan borjat planera vad jag vill kopa for min "halva", bland annat en dyr vaska som annars inte hade fatt plats i budgeten! :)

Sverige 1 - USA 0

Det har med skillnader i lon och benefits i USA jamfort med i Sverige. Michael har precis akt ivag for att jobba natt igen. Han jobbar heltid som sakerhetsvakt for ett av varldens storsta mining och petroleumbolag och har samma schema varje vecka. Tva nattpass (23-07), ett kvallspass (15-23) och tva helgspass (7-15). Inte direkt drommen att jobba olika skift och varenda helg, men det hade ju kants betydligt lattare om han hade fatt nagon slags OB som plaster pa saren. Men nej, OB i det har landet ar valdigt sallsynt (om det ens finns, jag har aldrig hort talas om nagon som fatt det). De enda dagarna pa aret som Michael faktiskt far 50% palagg pa timlonen ar 4th of July, Christmas Day, New Years Day och en dag till som jag inte kan komma ihag. Glomde jag att saga att det bara ingar en veckas betald semester per ar i tjansten?

Jag skriver inte det har inlagget for att klaga, Michael delar jobbsituation med miljontals amerikaner och valdigt manga har annu samre avtal. Jag skriver kanske mer for att visa pa hur bra vi faktiskt har det i Sverige. Jag var anstalld pa Coop i ett antal ar efter gymnasiet och jobbade ratt mycket kvallar och helger, och tillslut tog jag nastan OB:n och semestern forgiven. Folk hamnar nastan i chocktillstand har i USA nar jag berattar att jag tjanade runt 110kr i timmen och pa helger 220kr i timmen (pga OB) OCH hade fem veckors betald semester varje ar. Som kassorska!!!! Har i Texas tjanar kassorerna/kassorskorna i mataffaren runt $8 (ca 55kr) i timmen och har absolut ingen OB. Affarer som Walmart har oppet dygnet runt. Fatta att jobba nattpasset for 55 kronor i timmen... Sjalvklart finns det for och nackdelar med alla lander, men just detta tycker jag definitivt ar en nackdel med USA.