Jag kollade precis klart pa ett avsnitt av TV3's nya serie "Karlek over Atlanten", en svensk reality show dar tre amerikanska killar med svenska rotter forsoker hitta karleken i svenska tjejer (tank typ the bachelor med amerikansk kille och svensk tjej). En av de forsta sakerna som slog mig var att herregud vad smala alla svenska tjejer ar!! Jag antar att jag varit har i USA for lange och nastan glomt bort (fortrangt?) smalhetsen dar hemma, haha (detta ar dock ett helt annat inlagg i sig, sa vi skippar det samtalsamnet sa lange). I alla fall, de flesta tjejer som deltog pratade om hur de vill dejta en amerikan och ga pa "typiska amerikanska dejter". Ni vet, nar killen haller upp dorren, tar ut en till en fin restaurang och ar sadar allmant gentlemannaaktig som ar valdigt sallsynt hos svenska killar. Well, jag forstar vad de menar, vem vill inte bli uppassad, kanna sig speciell och ga pa romantisk dejt? MEN, ladies, this will come at a price, sa innan ni bestammer er for att dejta en amerikan, keep the following in mind:
-- Anledningen till att de amerikanska killarna agerar mer som gentlemen (jamfort med svenska killar) ar for att könsskillnaden här är så pass mer påtaglig. Visst, mannen förväntas hålla upp dörrar, dra ut stolar, betala för dejter, köpa en svindyr förlovningsring etc, men det finns såklart en flip side till detta. Kvinnan i förhållandet förväntas att ensam sköta städning, matlagning, tvätt, disk och det mesta som hör hemmet till, vilket jag tror manga inte tanker pa nar de sager att de "vill ha en amerikansk gentleman", haha.
-- Mannen är så kallad head of the household och är därmed huvudansvarig för att försörja och beskydda sin familj. Exempel: vår gemensamma deklaration (och darmed inkomst) blev automatiskt skriven under Michaels namn pa grund av den simpla anledningen att "he is the husband", som hon på företaget som hjälpte oss deklarera förklarade. Och juste, som head of the household ar mannen också den som har the last word om ett viktigt familjebeslut ska tas (nu vet jag inte hur manga som lever efter detta till 100%, men det verkar inte helt frammande for de flesta).
-- Synen på barnuppfostran. Detta har kanske inte nagon direkt anslutning till gentlemanna-amnet, men ar anda en viktig punkt nar det kommer till ett forhallande. Har i USA verkar det bland annat vara normen och helt accepterat att anvanda smisk som uppfostringsmetod. Nagot som jag som svensk var totalt chokerad over nar jag forst insag det, jag menar, hur lange har det inte varit forbjudet i Sverige? I ren allmanhet ar det aven storre skillnad mellan barn och foralder har, till exempel ska man som barn ha respekt for sina foraldrar och vad de an bestammer sa ar det det som galler. Har down south ar det ocksa vanligt att man kallar sina foräldrar for "ma'am" och "sir" just for att visa respekt. Det finns liksom mindre rum for barn att forhanda och den "kompisrelationen"som barn och foraldrar vanligtvis har i Sverige ser man inte rikitigt har.
Meningen med detta inlagg ar verkligen inte att lata negativ eller att forsoka avskracka nagon, utan mer att beskriva hur svart det kan vara att dejta nagon fran ett annat land och kultur. Nu har jag generaliserat ratt mycket i mina beskrivningar i det har inlagget, sjalvklart ar inte alla amerikaner (eller svenskar heller for den delen) likadana, men det kanns anda som en ganska rattvis beskrivning av hur de flesta ser pa saker och ting har. Jag alskar min amerikan och skulle aldrig nagonsin kunna se mig med nagon annan man an honom, men visst har vi haft var del av missforstand och meningsskiljaktigheter, just pa grund av hur olika bakgrund vi har, vilket kan bli jobbigt ibland. Speciellt nar man kanner att man maste forklara och forsvara sina asikter nar ens partner tittar pa en som om man vore knapp och aldrig har hort nagot sa "idiotiskt" tidigare :P Vet inte hur manga ganger jag kommit pa mig sjalv att saga: "I'm not crazy, this is how everybody does it in Sweden. I prooooomise!!" Det har val funkat sadar hittills, hehe. Vet inte ritkigt hur jag ska avsluta det har superlanga inlagget med annat an att saga att trots att jag bott i USA i nastan tre ar innan jag och Michael blev tillsammans hade jag inte alls insett hur olika Sverige och USA faktiskt ar forran vi traffades. Lite intressant faktiskt!
-- Anledningen till att de amerikanska killarna agerar mer som gentlemen (jamfort med svenska killar) ar for att könsskillnaden här är så pass mer påtaglig. Visst, mannen förväntas hålla upp dörrar, dra ut stolar, betala för dejter, köpa en svindyr förlovningsring etc, men det finns såklart en flip side till detta. Kvinnan i förhållandet förväntas att ensam sköta städning, matlagning, tvätt, disk och det mesta som hör hemmet till, vilket jag tror manga inte tanker pa nar de sager att de "vill ha en amerikansk gentleman", haha.
-- Mannen är så kallad head of the household och är därmed huvudansvarig för att försörja och beskydda sin familj. Exempel: vår gemensamma deklaration (och darmed inkomst) blev automatiskt skriven under Michaels namn pa grund av den simpla anledningen att "he is the husband", som hon på företaget som hjälpte oss deklarera förklarade. Och juste, som head of the household ar mannen också den som har the last word om ett viktigt familjebeslut ska tas (nu vet jag inte hur manga som lever efter detta till 100%, men det verkar inte helt frammande for de flesta).
-- Synen på barnuppfostran. Detta har kanske inte nagon direkt anslutning till gentlemanna-amnet, men ar anda en viktig punkt nar det kommer till ett forhallande. Har i USA verkar det bland annat vara normen och helt accepterat att anvanda smisk som uppfostringsmetod. Nagot som jag som svensk var totalt chokerad over nar jag forst insag det, jag menar, hur lange har det inte varit forbjudet i Sverige? I ren allmanhet ar det aven storre skillnad mellan barn och foralder har, till exempel ska man som barn ha respekt for sina foraldrar och vad de an bestammer sa ar det det som galler. Har down south ar det ocksa vanligt att man kallar sina foräldrar for "ma'am" och "sir" just for att visa respekt. Det finns liksom mindre rum for barn att forhanda och den "kompisrelationen"som barn och foraldrar vanligtvis har i Sverige ser man inte rikitigt har.
Meningen med detta inlagg ar verkligen inte att lata negativ eller att forsoka avskracka nagon, utan mer att beskriva hur svart det kan vara att dejta nagon fran ett annat land och kultur. Nu har jag generaliserat ratt mycket i mina beskrivningar i det har inlagget, sjalvklart ar inte alla amerikaner (eller svenskar heller for den delen) likadana, men det kanns anda som en ganska rattvis beskrivning av hur de flesta ser pa saker och ting har. Jag alskar min amerikan och skulle aldrig nagonsin kunna se mig med nagon annan man an honom, men visst har vi haft var del av missforstand och meningsskiljaktigheter, just pa grund av hur olika bakgrund vi har, vilket kan bli jobbigt ibland. Speciellt nar man kanner att man maste forklara och forsvara sina asikter nar ens partner tittar pa en som om man vore knapp och aldrig har hort nagot sa "idiotiskt" tidigare :P Vet inte hur manga ganger jag kommit pa mig sjalv att saga: "I'm not crazy, this is how everybody does it in Sweden. I prooooomise!!" Det har val funkat sadar hittills, hehe. Vet inte ritkigt hur jag ska avsluta det har superlanga inlagget med annat an att saga att trots att jag bott i USA i nastan tre ar innan jag och Michael blev tillsammans hade jag inte alls insett hur olika Sverige och USA faktiskt ar forran vi traffades. Lite intressant faktiskt!
Jag bor i Minnesota, gift med en amerikan och jag håller nog inte helt med. Tror att det hela beror på vart man bor i USA. Min man är en helt underbar gentleman, här är det inte OK med smisk när det gäller barnuppfostran, min man och jag delar hushålls arbetet. Det vet jag att andra familjer också gör. Här finns det också många hemma pappor. Så vad du skriver känner jag inte riktigt igen. Jag har bott här i 16 år, varit gift två gånger, så jag har lite koll på hur det funkar här i Minnesota, eller Midwest.
SvaraRaderaTror helt klart att det är mer konservativt i södra USA
Marie
Hej Marie! Vad intressant, som du sager sa beror det nog valdigt mycket pa var man bor nagonstans i landet, och Texas ar ju valdigt konservativt jamfort med Minnesota. Kan tex inte tanka mig att det finns manga hemmapappor har (dock horde jag talas om det nar jag bodde i Boston)... Nar vi forst flyttade ihop forvantade sig nog min man (da pojkvan) att jag skulle ta hand om allt i hemmet, inte for att han ville vara elak eller orattvis utan for att det var det han var "van vid" och sa det oftast ar har, men jag sa ifran och tyckte inte det var rattvist eftersom jag var minst lika upptagen som han med skola och jobb. Han forstod och drar sitt stra till stacken nu aven om jag fortfarande gor det mesta (men det ar nog mest for att jag ar slightly OCD och tycker det ar viktigare med ordning och reda an vad han gor, hehe...).
RaderaMycket som känns igen från mitt förhållande med Ken. Diskussionen om barnuppfostran har kommit upp och det är ett ämne som vi ännu inte är överens om!! Jag reagerar som dig, medan Ken har en hel annan syn på det hela. Grrr...Nåväl diskussionen fortsätter.
SvaraRadera