Igår var en sån där dag när jag fick en släng av ensamhet över mig. Ska försöka förklara på bästa sätt vad jag menar. Det är liksom en känsla av att inte ha något gemensamt alls med folk/bekanta man stöter på här. Att alla är så otroligt olika en själv och har så olika syn på saker på hur saker och ting ska göras och ska vara, att jag liksom inte orkar lägga ner energi på att lära känna någon. Vad skulle vi i såna fall prata om eller göra liksom? Don't get me wrong, jag gillar att ha kompisar som är annorlunda än vad jag är - annars blir det ju jättetråkigt, men när det är så extrema skillnader så är det liksom en annan sak...
Jag försöker verkligen att vara positiv, vill inte gnälla när jag vet att det finns så många andra som har "riktiga" problem, inte såna här töntiga småproblem. Dessutom har jag den bästa mannen någonsin och har ju faktiskt självmant valt att bo här, men igår brast det lite. Jag försöker förklara för Michael, men han förstår inte riktigt varför det är någon big deal, vi flyttade ju inte hit för att skaffa en massa vänner utan för att börja vårt liv tillsammans. Och jag förstår varför han inte fattar, jag hade nog inte heller gjort det tills jag upplevt det själv. Jag håller med om att vi inte flyttade hit för att skaffa vänner, jag har en massa fina vänner och familj hemma i Sverige och i andra delar av landet och "behöver" inga fler, det jag saknar är nog mer att känna att jag hör till på något sätt, att vara del i ett community som man delar något gemensamt med. Är det någon av er svenskar som bor i USA som har känt eller känner samma sak ibland? Några idéer eller tips på hur jag kan förbättra situationen? Det finns ett SWEA i Houston som jag tänkt länge på att gå med i, kanske det hjälper litegrann. Usch, blev ett rätt negativt inlägg men jag behövde skriva av mig lite. Hoppas ni haft en trevlig helg allihop!
Jag försöker verkligen att vara positiv, vill inte gnälla när jag vet att det finns så många andra som har "riktiga" problem, inte såna här töntiga småproblem. Dessutom har jag den bästa mannen någonsin och har ju faktiskt självmant valt att bo här, men igår brast det lite. Jag försöker förklara för Michael, men han förstår inte riktigt varför det är någon big deal, vi flyttade ju inte hit för att skaffa en massa vänner utan för att börja vårt liv tillsammans. Och jag förstår varför han inte fattar, jag hade nog inte heller gjort det tills jag upplevt det själv. Jag håller med om att vi inte flyttade hit för att skaffa vänner, jag har en massa fina vänner och familj hemma i Sverige och i andra delar av landet och "behöver" inga fler, det jag saknar är nog mer att känna att jag hör till på något sätt, att vara del i ett community som man delar något gemensamt med. Är det någon av er svenskar som bor i USA som har känt eller känner samma sak ibland? Några idéer eller tips på hur jag kan förbättra situationen? Det finns ett SWEA i Houston som jag tänkt länge på att gå med i, kanske det hjälper litegrann. Usch, blev ett rätt negativt inlägg men jag behövde skriva av mig lite. Hoppas ni haft en trevlig helg allihop!