Nu har vi ju varit förlovade i lite mer än ett år, vilket faktiskt är väldigt länge i amerikanska mått mätt. Varje gång jag small talk med någon och råkar säga my fiance this eller my fiance that så kommer alltid följdfrågan "So, when are you getting married?". Oftast gifter sig förlovade par här i USA inom ett år, eller börjar åtminstone planera bröllopet direkt. Vi har gjort det som känts bäst för oss i vår situation och väntade lite längre än ett år.
Så, hur gick det till då? Let's start from the very beginning. Vi blev ju tillsammans i januari 2011, och rätt snabbt började vi prata om att vi ville gifta oss. Inte direkt, utan det var mer så att det kändes så rätt och att vi ville gifta oss någon gång i framtiden. Någon gång under våren, typ i april kanske, kollade vi lite på förlovningsringar online, bara för att se vad det fanns att välja på. Again, vi var inte redo att förlova oss just precis då, men vi kände verkligen att det skulle bli aktuellt inom den närmsta framtiden. Jag hade ju aldrig tittat på (eller riktigt brytt mig om) förlovnings- eller vigselringar tidigare och visste inte alls hur det funkade och det gjorde inte Michael heller. Efter lite research (haha) fick reda på hur det funkar här i USA. Oftast friar mannen till kvinnan och ger henne då en förlovningsring om hon säger ja. Förlovningsringen har ofta en (eller ibland tre) diamanter och är mycket dyrare än vigselringarna. Går man till en "vanlig" jewelry store kostar förlovningsringarna ungefar mellan 3.000 och 50.000 svenska kronor och det är bara kvinnan som har en. Sen när man gifter sig byter man vigselringar och kvinnan har då två ringar på sitt finger och mannen en. Som jag har förstått det skiljer det sig lite ifrån hur det oftast går till i Sverige.
I juni 2011 kom flytten till Texas och den blev lite dyrare än beräknat. Det tog även ett tag för Michael att hitta ett jobb som vi kände verkligen var en reliable source of income (plus att jag inte har arbetstillstånd och därför inte kunde hjälpa till ekonomiskt då jag inte fick CSN under sommaren). Michael fick i princip varje jobb han intervjuade för, men vi upptäckte tyvärr att det tydligen finns en hel del oseriösa arbetsgivare här (vilket är en helt annan historia dock...). I alla fall hade vi varit i the mall under sommaren och tittat på och provat förlovningringar och jag hittade en som jag verkligen fastnade för. Jag visste ju pga den situation vi var i ekonomiskt för tillfället att vi inte alls hade råd att lägga pengar på en förlovningsring just då...
Tydligen hade jag haft helt fel. En lördag kväll veckan innan min födelsedag satt vi och kollade på TV och hade en helt vanlig hemmakväll (trodde jag i alla fall). Michael började prata om att han ville gifta sig med mig och frågade om jag verkligen ville gifta mig med honom. Under den tiden pratade vi om att gifta oss rätt ofta så jag reagerade inte direkt utan svarade att "ja, men det vet du ju att jag vill och vi ska ju gifta oss rätt snart". Han fortsatte att fråga samma sak och jag tyckte att han agerade lite konstigt och helt plötsligt sa han att han skulle gå ut till bilen och hämta något. Jag gick in i köket och började förbereda middagen och när Michael kom tillbaka in ställde han sig på andra sidan bardisken i köket och bara stirrade på mig. Jag bara, "Men vad är det? Är du okej?" eller något liknande, och mitt uppe i salladsskärandet tog han fram ringen och höll upp den och sa "I wanna marry you".
Jag kommer inte ihåg exakt vad som hände efter men jag tror att jag bara stod där och var helt chockad. Eller, jag visste ju att han ville gifta sig med mig sedan innan men absolut inte att han skulle fria så snart och jag kunde bara inte fatta hur han hade fått tag på ringen! Efter första "OMG we are really getting married" och allt som hör till berättade Michael att han jobbat extra hos sin styvpappa en timme eller två efter jobbet i ett par veckor för att i hemlighet tjäna ihop pengar till förlovningsringen. Jag hade verkligen inte märkt någonting, vilket kanske låter konstigt, men jag antar att det var för att vi inte kommit in i några vardagsrutiner än plus att jag inte kände till Houston så bra. Jag visste att han jobbade på andra sidan stan, men hade inte direkt någon koll på hur lång tid det tar att ta sig från A till B och hur trafiken är. Efter att fått det utrett kom jag på helt plötsligt på att "Babe, technically you never asked me to marry you when you proposed!" Stackarn hade varit så nervös att han helt glömt att fråga om jag faktiskt ville gifta mig med honom, hehe. I alla fall gick han då ner på knä och frågade om jag ville gifta mig med honom. Jag sa såklart ja och sedan den 3:e september 2011 har vi varit förlovade!
Så, hur gick det till då? Let's start from the very beginning. Vi blev ju tillsammans i januari 2011, och rätt snabbt började vi prata om att vi ville gifta oss. Inte direkt, utan det var mer så att det kändes så rätt och att vi ville gifta oss någon gång i framtiden. Någon gång under våren, typ i april kanske, kollade vi lite på förlovningsringar online, bara för att se vad det fanns att välja på. Again, vi var inte redo att förlova oss just precis då, men vi kände verkligen att det skulle bli aktuellt inom den närmsta framtiden. Jag hade ju aldrig tittat på (eller riktigt brytt mig om) förlovnings- eller vigselringar tidigare och visste inte alls hur det funkade och det gjorde inte Michael heller. Efter lite research (haha) fick reda på hur det funkar här i USA. Oftast friar mannen till kvinnan och ger henne då en förlovningsring om hon säger ja. Förlovningsringen har ofta en (eller ibland tre) diamanter och är mycket dyrare än vigselringarna. Går man till en "vanlig" jewelry store kostar förlovningsringarna ungefar mellan 3.000 och 50.000 svenska kronor och det är bara kvinnan som har en. Sen när man gifter sig byter man vigselringar och kvinnan har då två ringar på sitt finger och mannen en. Som jag har förstått det skiljer det sig lite ifrån hur det oftast går till i Sverige.
I juni 2011 kom flytten till Texas och den blev lite dyrare än beräknat. Det tog även ett tag för Michael att hitta ett jobb som vi kände verkligen var en reliable source of income (plus att jag inte har arbetstillstånd och därför inte kunde hjälpa till ekonomiskt då jag inte fick CSN under sommaren). Michael fick i princip varje jobb han intervjuade för, men vi upptäckte tyvärr att det tydligen finns en hel del oseriösa arbetsgivare här (vilket är en helt annan historia dock...). I alla fall hade vi varit i the mall under sommaren och tittat på och provat förlovningringar och jag hittade en som jag verkligen fastnade för. Jag visste ju pga den situation vi var i ekonomiskt för tillfället att vi inte alls hade råd att lägga pengar på en förlovningsring just då...
Tydligen hade jag haft helt fel. En lördag kväll veckan innan min födelsedag satt vi och kollade på TV och hade en helt vanlig hemmakväll (trodde jag i alla fall). Michael började prata om att han ville gifta sig med mig och frågade om jag verkligen ville gifta mig med honom. Under den tiden pratade vi om att gifta oss rätt ofta så jag reagerade inte direkt utan svarade att "ja, men det vet du ju att jag vill och vi ska ju gifta oss rätt snart". Han fortsatte att fråga samma sak och jag tyckte att han agerade lite konstigt och helt plötsligt sa han att han skulle gå ut till bilen och hämta något. Jag gick in i köket och började förbereda middagen och när Michael kom tillbaka in ställde han sig på andra sidan bardisken i köket och bara stirrade på mig. Jag bara, "Men vad är det? Är du okej?" eller något liknande, och mitt uppe i salladsskärandet tog han fram ringen och höll upp den och sa "I wanna marry you".
Jag kommer inte ihåg exakt vad som hände efter men jag tror att jag bara stod där och var helt chockad. Eller, jag visste ju att han ville gifta sig med mig sedan innan men absolut inte att han skulle fria så snart och jag kunde bara inte fatta hur han hade fått tag på ringen! Efter första "OMG we are really getting married" och allt som hör till berättade Michael att han jobbat extra hos sin styvpappa en timme eller två efter jobbet i ett par veckor för att i hemlighet tjäna ihop pengar till förlovningsringen. Jag hade verkligen inte märkt någonting, vilket kanske låter konstigt, men jag antar att det var för att vi inte kommit in i några vardagsrutiner än plus att jag inte kände till Houston så bra. Jag visste att han jobbade på andra sidan stan, men hade inte direkt någon koll på hur lång tid det tar att ta sig från A till B och hur trafiken är. Efter att fått det utrett kom jag på helt plötsligt på att "Babe, technically you never asked me to marry you when you proposed!" Stackarn hade varit så nervös att han helt glömt att fråga om jag faktiskt ville gifta mig med honom, hehe. I alla fall gick han då ner på knä och frågade om jag ville gifta mig med honom. Jag sa såklart ja och sedan den 3:e september 2011 har vi varit förlovade!
